Död why?
Jag låg och tänkte på döden inatt.alltså jag tänkte INTE att jag ville dö lr något sådant hemskt. Utan jag tänkte att jag har fått uppleva ganska mycket död under en hyfsat kort tid.
När man är liten så tror man att alla som man känner inklusive sig sj är i stort sett odödliga och att de kommer att leva för alltid. Man förstår inte och vet inte hur fort det kan gå för någon att dö,från en minut till en annan ibland till och med. Det är tur att jag inte visste det när jag var yngre för usch va hemskt det skulle ha varit då!
Men jag önskar ändå att jag aldrig hade behövt få reda på hur pass skört livet är och att vi aldrig kan veta med säkerhet när det är dags. Nu när jag hör att någon har dött eller är döende så mår jag så fruktansvärt dåligt! För jag vet hur hemskt det är att förlora någon närstående, som man älskar.
Värsta dagen i mitt liv var utan tvekan den dagen då min son Malcom dog. De sista timmarna med min lilla pojke var fruktansvärda. Det var hemskt att se hur dåligt han mådde, hemskt att se honom lida. Jag måste dock säga att själva döds ögonblicket inte var så hemskt.Det kändes konstigt nog mer som en lättnad, en lättnad för Malcom som inte längre behövde ha ont och kämpa. Han dog i mina armar helt lungt och stilla. Personalen på KS övertygade mig om att det bästa för Malcom skulle vara att få dö med sina föräldrar. Och det kändes faktiskt fint att få hålla i honom hur hemskt det än kan låta.
Efter Malcoms död slutade jag att vara rädd för döden, det hade jag vart innnan. Anledningen att jag inte är rädd längre är för att jag såg med mina egna ögon att det inte är farligt att dö. Jag kommer ihåg att jag var lite arg på Malcom till och med som "bara" fick dö. Jag och hans pappa,mormor, morfar, mostrar och morbror vi är ju fortfarande kvar och ska nu tvingas leva hela våra liv UTAN Malcom. Det kan jag säga er att det är tusen gånger hemskare än att få dö:(
Den sista gången jag träffade Malin var den 28-29 maj 2010. Malin hade obotlig cancer, läkarna hade talat om för henne att hon hade max 2 år kvar att leva. Jag minns fortf helt tydligt samtalet jag fick på efm fredagen den 28 maj 2010. Jag var i täby centrum med en kompis när Nicloe (min bästa vän<3)ringde och berättade att Malins cancer inte gick att bota. Jag blev helt kall i kroppen och fruktansvärt chockad! Nicole frågade om hon och Malin fick komma och hälsa på mig nu på en gång. (De bodde båda i Örebro) Självklart fick de komma.
Nu i efterhand är jag så glad och tacksam att jag fick träffa Malin en sista gång. För det visade sig att det skulle bli sista gången vi sågs. För hon blev sämre en ganska kort tid därefter och blev inlagd på sjukhus.och i september 2010 gick hon bort. Hon skulle ha fyllt 24 år den 25e oktober samma år, men hon dog innan sin födesledag. Min dotter Noemi föddes den 25e oktober i år så det tycker jag är fint<3
När Noemi blir lite äldre ska jag berätta för henne Om hennes storebror Malcom. Jag kommer att ta med henne till kyrkogården till platsen där Malcom "finns". Jag ska så gott jag kan förklara för henne vad som hände hennes bror, alla frågor hon antagligen kommer att ha ska jag svara på.
Folk sa alltid till mig att jag kommer att "komma över" Malcom den dagen jag föder ett till barn.Bullshit är allt jag har att säga till alla er som sa så! Man kan inte "komma över" en sådan sak! Tiden "läker" faktiskt inte alla sår. Vissa sår kommer aldrig att läka så det så. Det enda som händer med tiden är att man lär sig att leva med sin sorg mer och mer, that´s it!
Ibland när jag tittar på Noemi blir jag jätte ledsen för jag tycker att det är så synd att hon aldrig kommer att få träffa sin store bror. Hon fick aldrig se hur fin han var och hur läskigt lika de är varandra. Noemi är Malcoms kopia:) Som jag skrivit förut så saknas det ett barn i vår lilla familj och det kommer det alltid att göra oavsett om jag skulle klämma fram 5 ungar till. Och så är jag säker på att det känns för alla föräldrar som förlorat ett barn, spelar ingen roll hur gamalt barnet i fråga är.
Ta hand om varandra,ta inte varandra för givet. Bless!
När man är liten så tror man att alla som man känner inklusive sig sj är i stort sett odödliga och att de kommer att leva för alltid. Man förstår inte och vet inte hur fort det kan gå för någon att dö,från en minut till en annan ibland till och med. Det är tur att jag inte visste det när jag var yngre för usch va hemskt det skulle ha varit då!
Men jag önskar ändå att jag aldrig hade behövt få reda på hur pass skört livet är och att vi aldrig kan veta med säkerhet när det är dags. Nu när jag hör att någon har dött eller är döende så mår jag så fruktansvärt dåligt! För jag vet hur hemskt det är att förlora någon närstående, som man älskar.
Värsta dagen i mitt liv var utan tvekan den dagen då min son Malcom dog. De sista timmarna med min lilla pojke var fruktansvärda. Det var hemskt att se hur dåligt han mådde, hemskt att se honom lida. Jag måste dock säga att själva döds ögonblicket inte var så hemskt.Det kändes konstigt nog mer som en lättnad, en lättnad för Malcom som inte längre behövde ha ont och kämpa. Han dog i mina armar helt lungt och stilla. Personalen på KS övertygade mig om att det bästa för Malcom skulle vara att få dö med sina föräldrar. Och det kändes faktiskt fint att få hålla i honom hur hemskt det än kan låta.
Efter Malcoms död slutade jag att vara rädd för döden, det hade jag vart innnan. Anledningen att jag inte är rädd längre är för att jag såg med mina egna ögon att det inte är farligt att dö. Jag kommer ihåg att jag var lite arg på Malcom till och med som "bara" fick dö. Jag och hans pappa,mormor, morfar, mostrar och morbror vi är ju fortfarande kvar och ska nu tvingas leva hela våra liv UTAN Malcom. Det kan jag säga er att det är tusen gånger hemskare än att få dö:(
Den sista gången jag träffade Malin var den 28-29 maj 2010. Malin hade obotlig cancer, läkarna hade talat om för henne att hon hade max 2 år kvar att leva. Jag minns fortf helt tydligt samtalet jag fick på efm fredagen den 28 maj 2010. Jag var i täby centrum med en kompis när Nicloe (min bästa vän<3)ringde och berättade att Malins cancer inte gick att bota. Jag blev helt kall i kroppen och fruktansvärt chockad! Nicole frågade om hon och Malin fick komma och hälsa på mig nu på en gång. (De bodde båda i Örebro) Självklart fick de komma.
Nu i efterhand är jag så glad och tacksam att jag fick träffa Malin en sista gång. För det visade sig att det skulle bli sista gången vi sågs. För hon blev sämre en ganska kort tid därefter och blev inlagd på sjukhus.och i september 2010 gick hon bort. Hon skulle ha fyllt 24 år den 25e oktober samma år, men hon dog innan sin födesledag. Min dotter Noemi föddes den 25e oktober i år så det tycker jag är fint<3
När Noemi blir lite äldre ska jag berätta för henne Om hennes storebror Malcom. Jag kommer att ta med henne till kyrkogården till platsen där Malcom "finns". Jag ska så gott jag kan förklara för henne vad som hände hennes bror, alla frågor hon antagligen kommer att ha ska jag svara på.
Folk sa alltid till mig att jag kommer att "komma över" Malcom den dagen jag föder ett till barn.Bullshit är allt jag har att säga till alla er som sa så! Man kan inte "komma över" en sådan sak! Tiden "läker" faktiskt inte alla sår. Vissa sår kommer aldrig att läka så det så. Det enda som händer med tiden är att man lär sig att leva med sin sorg mer och mer, that´s it!
Ibland när jag tittar på Noemi blir jag jätte ledsen för jag tycker att det är så synd att hon aldrig kommer att få träffa sin store bror. Hon fick aldrig se hur fin han var och hur läskigt lika de är varandra. Noemi är Malcoms kopia:) Som jag skrivit förut så saknas det ett barn i vår lilla familj och det kommer det alltid att göra oavsett om jag skulle klämma fram 5 ungar till. Och så är jag säker på att det känns för alla föräldrar som förlorat ett barn, spelar ingen roll hur gamalt barnet i fråga är.
Ta hand om varandra,ta inte varandra för givet. Bless!
Kommentarer
Trackback
